Detta är min första nallebjörn, eller bamse, som vi kallar det i Norge. Mamma köpte honom på postorder från H&M när jag var helt ny, så jag har haft honom hela livet. Han fick aldrig ett namn, till skillnad ifrån alla andra gosedjur jag hade, han hette alltid bara Bamse eller Bamsen, det var liksom ur-bamsen om man säger så. Men vi har haft ett lite märkligt förhållande jag och bamsen, jag har inget minne av att jag direkt har lekt med honom, han fick alltid sitta och titta på när jag lekte med alla andra gosedjur. Det är nog inte så att jag inte tyckte om honom, det är en annan form av kärlek till denna speciella bamse, den var extra fin, det förstod jag redan från en ung ålder.
Åren gick och jag gjorde mig av med alla mina gosedjur, vissa hade gått sönder helt och hållet efter alla mina superhjälte-lekar jag hade för mig under min uppväxt. Men jag behöll denna nallen och en till, för varje gång jag ser bamsen och håller i honom så fylls hela jag av en märklig känsla. Jag blir helt tom i blicken, stirrar in och bortom bamsens ögon och kan på så sätt se framför mig hela min barndom, hur bamsen suttit där på en kudde i min säng och tittat på mig när jag lekt, vakat över mig. Efter att jag försvunnit in i min egna lilla värld en stund brukar jag komma till sans igen och försiktigt sätta ner bamsen på sängen eller uppe på byrån.
Men sen hände något, för flera år sedan hamnade han i en klädkammare och sedan hamnade han slutligen uppe på vinden. Där låg han i flera år och jag glömde av honom helt och hållet. Så var jag uppe på vinden för några veckor sedan, säg en månad, för att inspektera innertaket och isoleringen, och då såg jag honom, bamsen, liggandes där på rygg på en gammal lego låda och han stirrade på mig med sin magiska blick. Jag kom av mig helt och hållet med min inspektion men kom snart till sans igen och gjorde klart min inspektion, gick ner och lämnade kvar bamsen på vinden…
Men jag kunde inte släppa det, nästan varje natt sedan jag varit uppe på vinden så låg jag och tänkte på den stackars ensamma bamsen som låg uppe på vinden och säkert var ledsen för att jag hade glömt bort honom. Till slut stod jag inte ut längre så jag tog stegen, gick upp på vinden och hämtade ner min älskade lilla bamse. Jag satte honom på min säng i sovrummet där det var varmt och skönt, klappade honom på huvudet, bad om ursäkt och backade långsamt ut ur rummet. Sedan dess har han suttit på rummet, inte i sängen, men på en byrå så han kan se ut över rummet och vaka över mig, som han alltid har gjort.
Nå Bamsen hjemme igjen, min elskede lille Bamse
