När mamma och jag kom hit till Sverige på 80-talet så var det andra bullar. Vi pratade norska för mamma trodde att det nog gick bra i Sverige, alla norrmän kunde ju svenska. Men tji fick hon, de ignoranta små skitungarna på gatan där vi bodde ville inte leka med mig ”Du pratar konstigt” sa de och gick sin väg. Detta fick mamma att fatta ett beslut: Vi skulle lära oss svenska. Så mamma började prata svenska istället och jag apade efter, det tog inte lång tid innan både mamma och jag var flytande i språket.
Men skriften var ett annat, mycket större problem. Mamma skrev på norska men talade svenska, något som blev lite problematiskt ibland. Tro det eller ej men det är faktiskt ganska svårt att gå ifrån att skriva norska till att skriva svenska. Man kan säga att reglerna för språket faktiskt är tvärt om rätt igenom, vilket gjorde det svårt för mamma så hon vågade inte skriva på svenska, eftersom hon löpte så stor risk att det blev heltokigt. Jag lärde mig självklart att skriva på svenska i skolan, den naturliga vägen så att säga, men det var inte lika lätt för mamma.
När mamma kom till Sverige var allt hon fick, förutom ett svenskt personnummer, en bok om hur allt är i Sverige, med bilder och texter som förklarade hur ett Svenskt badrum såg ut, hur ett Svenskt kök såg ut osv. Det bästa är att allt var skrivet på Svenska… Vilka idioter. Men mamma klarade sig fint, prata svenska gick ju utan problem och hon kunde ta till sig text, men hon skrev fortfarande inte på svenska.
Det blev 1998 och mamma fick ett ryck och ville lära sig svenska, så hon började på komvux och läste in hela högstadiet. Sedan gick hon vidare till gymnasiekompetens och läste sig hela vägen där också. Under loppets gång lärde hon sig således svenska, men det var svårt och det tog tid för som sagt, alla reglerna är omvända.
Men vad är poängen med allt detta? Varför berättar jag hur det var när mamma kom till sverige och lärde sig svenska? Jo för att idag så skall vi uppmuntra invandrare till att lära sig svenska och hur gör man det? Genom att ge dem pengar, rätt i handen, skattefritt. 2010 kom en ny bonus, kallad sfi-bonus, som skall uppmuntra invandrare till att lära sig svenska språket så de kan ta sig ut i arbetslivet. Som det är idag så kan man ansöka om att få sfi-bonus vilket kan resultera i 12500:- rätt i handen, skattefritt, varsågod. Nu vill vissa politiker höja detta bidraget till 25000:- så att fler lär sig svenska.
Ursäkta mig men va? Borde det inte ligga i ens eget intresse att lära sig språket i landet till dit man flyttar? Om jag flyttar till långtbortistan och envist sitter i ett hörn och säger ”jag tänker fan inte lära mig långbortistanska, jag pratar svenska” så får jag ju skylla mig själv. Poängen är dessutom att mamma fick minsann ta studielån för att lära sig svenska, men det var helt okej, ingen klagade på det. Hon etablerade sig i det svenska samhället helt själv utan några pengar som morot, hennes morot var att kunna göra sig förstådd i det svenska samhället och det var morot nog och borde vara morot nog även idag.
Nu kan man kontra och säga ”Ja men din mamma hade det lätt eftersom hon kom ifrån Norge, det är mycket värre för folk som kommer ifrån andra länder som inte ens har samma alfabet” Ja det är svårare för dem, men desto mer anledning att lära sig svenska, eller? bidraget på 12500:- skall göra så att de lär sig språket snabbare, för man måste klara av det inom 12-månader, men åter igen: Om man flyttar till ett nytt land, är det då inte prio ett att lära sig språket? Många kan ju inte engelska heller så att lära sig svenska är en nödvändighet.
Och innan någon hoppar på mig och säger något ogenomtänkt så kan jag säga att hela min släkt har invandrat till Sverige ifrån en rad olika länder och vi har alla gjort det man bör göra: Tagit seden dit vi kommit och lärt oss språket och kulturen av egen drift, utan någon pengapung glimmandes vid mållinjen.
