Idag somnade Svea in, i pappas famn, hos veterinären. Det stackars lilla djuret slipper lida längre och ligger säkert just nu på en hög med nytvättade kläder uppe i katthimlen. Jag saknar dig redan Svea, min älskade lilla katt!
Vad hände då? Jo hon har varit dålig ganska länge den lilla stackaren, hon åt knappt något, spydde konstant, gick och gömde sig hela tiden när hon skulle sova och hon slutade gå ut. Hon kom till veterinären som upptäckte att hon hade en inflammerad lymfkörtel i magsäcken, vilket var anledningen till hennes sviktande hälsa. Det var ganska långt gånget och det finns inte så mycket att göra när en sådan sak händer en katt.
Vi gjorde dock vårat bästa med att försöka få henne att tillfriskna, vi levde på hoppet om att det endast var en inflammation och inte cancer. Svea tyckte säkert att vi var några riktiga jävlar när vi tvångsmatade henne med antibiotika i form av pasta som skulle smaka lever, stackars små duren förstår ju inte att man försöker hjälpa dem. Men ack så hjälpte inte medicineringen, hon blev bara tunnare och tunnare och till slut fanns det ingen annan utväg än att låta henne somna in.
Men jag hoppas att hon har haft det bra hos oss. Vi gav henne all kärlek vi kunde under hela hennes livstid och nu de sista två veckorna fick hon endast mat hon älskade: Lax, Räkor, Musslor och Blötfoder. Jag tror att hon nog hade det ganska bra trotts allt tråkigt som hände.
Jag kommer sakna att höra hennes ynkliga jamanden när hon ville gå ut eller få mat. Jag kommer sakna att hon satte sig utanför fönstret till mitt datarum och knackade på fönstret när hon ville in. Jag kommer sakna att se en katt ligga allra högst upp på husknuten och titta ut över området. Jag kommer sakna hennes stora ögon där man alltid såg att lyset var på, men ingen var hemma. Jag kommer sakna att hjälpa henne loss med tassen när hon fastnat i en matta. Jag kommer sakna katten med den goaste, fluffigaste, finaste pälsen av alla katter i världen.
Svea blev Fem och ett halvt år gammal.
Mjau?
