Kommentar bland annat till: Denna sommarkrönikör
Att skaffa barn i en ung ålder skrämmer vettet ur vissa människor och andra vill gärna vara unga föräldrar. Jag lutar mera åt hållet till en ung förälder. Det Veronika skriver får mig att bli lite oroad. Varför uppmana folk att leva livet INNAN man skaffar barn? Och varför är det bakåtsträvande, till 1700-talet att man skaffar ett flertal ungar innan 21?
Bakåtsträvande vill jag inte kalla det alls, det lika modernt som sushi att skaffa barn när kroppen är redo för det. ”Jasså du har blivit mamma vid 18 års ålder? Hur mås det på 1700-talet?” Nej hon blev mamma för att hennes kropp var redo för det. Varför skall vi gå ifrån allt som naturen ämmnat oss bara för att vi ”lever i en modern tid” ? Det är lite av en gåta för mig varför kvinnor som inte vill skaffa barn tidigt skall poängtera detta, säga ”usch nej barn, fy jag vill leva livet först” och sedan trycka åsikten i ansiktet på andra tjejer? Det där om att leva livet innan man blir mamma är ganska korkat det också.
Men, snälla någon, lev livet innan du producerar ett nytt! Jobba, res, festa, hångla, lev! Skaffa en utbildning, kom på vad du vill bli i dig själv innan du blir förälder. För, jag menar, vill du inte ha ett liv att berätta om för ungarna istället för att ångra att du offrade din ungdom på att torka kräks och bajs mitt i natten?
Definera ”leva livet” för mig. Meningen med livet ÄR inte hur bra karriär du har, vem som har mest när den dör eller hur mycket alkohol man har druckit. Meningen med livet ÄR faktiskt att vi skall yngla av oss och kroppen klarar av detta bäst när man är ung. Man kan läsa titt som tätt nu om rekord satta av kvinnor på över 70 som får barn för första gången, är det så bra kanske? De har ju onekligen fått leva livet i de 70 år det tog att bestämma sig för att skaffa barn.
Ungar vill inte ha en förälder som sitter och säger ”När jag var i din ålder” det tråkar ut oss. Vi struntar faktiskt fullständigt i vad du gjorde innan vi föddes, nej det låter lite väl vasst kanske men hur intresserade har ni, läsare, varit av era föräldrars historier om vad de gjorde när de var unga? Någon berättelse kan man nog stå ut med men att sitta och lyssna på sina föräldrar som vill berätta om sina sexuella äventyr, hur mycket de söp eller så är inte direkt lördags underhållning i mina öron.
Min mor och flera där till skaffade barn vid en mycket ung ålder, morsan var på smällen med mig vid 19 års ålder. Hon har förvisso levt ett annorlunda liv innan och var klar med sitt upptäckande och var redo för det största äventyret i livet, att bli förälder. Och hon är nog glad för att hon blev en så ung förälder, detta har medfört att hon på ett annat sätt kunnat hänga med mig och mina kompisar under uppväxten. Lärt sig spela tv-spel och mycket där till som gjorde att vi hade det mycket trevligt ihop under min uppväxt.
Många av mina vänner och bekanta skaffar nu barn, en bör ha fått ett litet knyte för bara några dagar sedan. Det har en inverkan på mig också så klart, jag är ju bara 24 år men känner endå att det spritter lite i sinnet när man funderar på tanken med barn. Jag är nog inte redo ennu helt och hållet men jag är inte rädd för tanken att skaffa barn. Det är tråkigt när folk ser barn som något ont, som något som kommer förstöra ens liv…
Vissa skaffar barn vid tidig ålder, vissa vill vänta, är man inte redo så är man inte men, låt de som vill skaffa barn tidigt göra det och klanka inte sedan ner på dem för att de gör det, för att de ”inte levt livet” utan ”förstört” det genom att yngla av sig. Ge dem en applåd istället för att de är så modiga och duktiga. Det är mogna och intelligenta människor som lyckas med konsten att vara en ung förälder med en pågående utbildning, ett extra jobb och en alldeles för liten lägenhet. Att vara singel, resa och supa, ja det klarar faktiskt vilken dåre som helst av.
