Nu innan jag skall dra mig till sängen (nackdelen med att sluta tidigt är att man måste gå upp vid sex…) tänkte jag bara dela med mig av en fundering. På väg till tåget idag så såg jag att det kom en man gåendes med en ganska lurvig hund. Några meter längre fram går det en liten ihopsjunken tant med rullator, när dessa två är nära på att gå om varandra stannar tanten och vill klappa hunden. Mannen stannar och låter hunden bli klappad, de utbyter några ord, antagligen om hunden och går sedan sina skiljda vägar. Nu till funderingen:
Blir man automatiskt sådan när man är gammal? Att man då stannar för alla djur som kommer och vill hällsa på dem, prata lite med deras ägare eller liknande? Eller höll dessa personer på så när de var unga också? Kan vara att jag inte gillar hundar (nej jag gillar inte hundar, men någon av er som läser gillar säkert inte katter) men jag skulle aldrig komma på tanken att stoppa någon främmande människa för att hällsa på deras hund.
Jag tror att det kommer med åldern, det finns två sorters gammlingar, tror jag. De som är sjukt bittra och avskyr allt eller de som är genom gulliga till överdrift och skall prata med allt och alla. Jag skall bli gubbsjuk jag, det räcker för mig. Inte säga något till någon annan förutom Adde som får sitta på en parkbänk bredvid mig och spana på de unga jäntorna som spatserar förbi. Fan det låter inte så tokigt att bli gammal endå…
